Mattias Windemo gick tidigt sin egen väg i utforskandet av gitarrens möjligheter. Såvitt känt är han den ende som behärskar tekniken att spela med en hals för vardera handen. Han använder sig då av så kallad tap- teknik, där strängarna bringas i svängning genom att han med fingertopparna slår ner dem mot greppbrädan. Alltså utan att man"knäpper" på dem med plektrum eller finger. Detta spelsätt öppnar förstås oanade möjligheter. Gitarren påminner mer om ett klaviatur-än ett stränginstrument vilket bara inte öppnar för fler än sex toner åt gången. Det medger också obegränsade intervall vilket nog är det som mest utmärker hans spel. Dessutom kan man lägga till att gitarren i hög grad förvandlas till ett rytminstrument geno"tappingens" markerade anslag, och man kan så att säga kompa sig själv. Det kan givetvis öppna för cirkus, men trion FLUX windemo landin fält tänker längre än så. Jag hör ett slags stilla resonerande mellan musikerna. De lyssnar in varandra, skapar ljudlandskap, vilar ibland på rytmiskt starka"groover" i udda taktarter som inte alls känns tillkämpande utan naturliga. Musiken är komponerad av Windemo och i det stora hela nästan traditionellt uppbyggd. Undantaget är helt improviserade Waltzing. Detta är första gången jag hör Windemo spela jazz. Att han gör det på sitt eget sätt omöjliggör jämförelser. Men han behöver inte jämföras med någon om jag nöjer mig med att konstatera att han är enastående som musiker och bandet är tight mitt i luftigheten.

Ove Wall